Två nya reportageböcker

 

Den bild av utvecklingsländer som förmedlas i informationsskrifter och journalistik kan delas in i ett antal vanliga stereotyper. Ett tema är fattigdom och armod. Sådana skildringar kan drivas av vrede inför världens orättvisor. Men ibland finns också andra agendor, som att få människor skänka pengar till bistånd. Ett annat tema är exotism. Då skildras människorna i utvecklingsländer som varma och okonstlade och naturen som förtrollande. Inom resejournalistiken har den genren odlats till det yttersta. Målet är att locka läsaren att köpa resor. Journalistiken skulle inte överleva utan annonser från turismbranschen.

Vid sidan av de enkelspåriga reportagen har det allt funnits journalistik som försökt komma bortom de förutbestämda mallarna. Men uppgiften är inte enkel. Vem kommer till tals? Vilka perspektiv lyfts fram? En orsak till att uppgiften är svår är också den globala ekonomins omstöpning. I många utvecklingsländer finns i dag en växande medelklass som lever på västerländsk standardnivå. Samtidigt finns det många människor som är djupt fattiga i Europa och USA. Vi har fått allt större öar av rikedom i syd och öar av fattigdom i nord. De entydiga historierna har upphört att fungera.

I Sverige finns en lång tradition av att kritiskt analysera vad som sägs i texter om utvecklingsländer. Vid flera tillfällen har kritiken förändrat skildringarna. Under 60- och 70-talet växte en ny form av rapportböcker fram. Stora namn var Sven Lindqvist, Jan Myrdal, Sara Lidman och Folke Isaksson. Utgångspunkten var att ta ställning för exploaterade människor och kritiskt granska jordägare, multinationella företag och inte minst den koloniala västvärlden. Genren var hyllad, men också nära förknippad med utvecklingsländernas rörelser för självständighet. Numera är nästan alla utvecklingsländer oberoende och de flesta av de dåvarande militärdiktaturerna har fallit.

I dag ser skildringarna annorlunda ut. Maktkritiken kan finnas kvar, men ansatsen är för det mesta radikalt annorlunda. Det saknas också en överordnad trend för hur berättelserna ska se ut. Många olika typer av perspektiv konkurrerar med varandra.

Två nyutkomna reportageböcker som tar sig an skildringarna på helt olika sätt är Kap till Kairo – Anteckningar längs vägen, av journalisterna Görrel Espelund och Andreas Karlsson samt Sammanhangen – om sociala rörelser i Brasilien, Kenya, USA och Sverige av Lennart Kjörling.

Den första boken är som titeln antyder en berättelse om en resa med jeep tvärs över den afrikanska kontinenten. Tonen är nykter och reflekterande. Läsaren får möta nationalparker som Hwange i Zimbabwe och Serengeti i Tanzania, dammiga ökenvägar och trafikträngseln i Afrikas storstäder. Men i boken finns också berättelser om korrumperande trafikpoliser, kvinnobanker och kinesiska investeringar i järnväg. Det märks att författarna har stor kunskap om de afrikanska länderna, men syftet är inte att proppa läsaren full med kunskap eller att förmedla ett budskap. De människor som får komma till tals är de som Espelund och Karlsson möter under resan. Bilden är sällan entydig utan präglas av många motsägelsefulla åsikter. I Zimbabwe hyllar en kvinna som tillhör den vita minoriteten de tidigare engelska kolonialherrarna: ”Engelsmännen var inte som andra kolonisatörer. De byggde skolor, ville utbilda lokalbefolkningen och roffade inte bara åt sig.” Några sidor länge fram är bilden en helt annan. En tobaksbonde berättar att regimens president Mugabe tagit både hans hus och rörelse, men också att britterna aldrig betalade för de landreformer som de utlovade i samband med landets självständighet.

Många av historierna i Espelunds och Karlssons bok är humoristiska och dråpliga. Författarparet vill inte betala mutor till trafikpolisen i Tanzania. Till sist säger då denne uppgivet: ”I dag är det påsk”, med den underförstådda antydan att han, som underbetald statstjänstemän, borde få en påskpresent.

Boken Sammanhangen – om sociala rörelser i Brasilien, Kenya, USA och Sverige är raka motsatsen. Den är lika mycket en reportagebok som en berättelse om författarens inre resa. Startpunkten är engagemanget i en radikal kristen studentrörelse i Lund där en av ledarna deklarerade att ”vi måste ut och arbeta i ett u-land”. De orden skulle komma att föra Lennart Kjörling ut i världen. Det började med ett volontärjobb i kulturföreningen Bagunçaçao i den brasilianska staden Salvador. Bakom den avslappnade livsstilen och den sensuella musiken upptäcker han ett samhälle präglat av avgrundsdjupa sociala klyftor och en medelklass som är impregnerad av skräck för vad de fattiga människorna ska kunna ställa till med.

Lennart Kjörlings livsluft är de lokala gräsrotsrörelserna; för jordlösa, kvinnor, sjuka och socialt utsatta. Det är de goda krafterna i en värld som annars är ond och präglas av en nyliberalism som ökar de materiella klyftorna mellan människor. Perspektivet är sympatiskt, men väldigt svart. De goda krafterna är alltför svaga och därför blir det mesta bara sämre.

De två reportageböckerna är båda personligt skrivna och läsvärda – men illustrerar två olika förhållningssätt till utvecklingsländer: Det till synes planlösa berättandet utan ideologiskt budskap och den politiskt färgade skildringen. Båda har sina för- och nackdelar. Espelund och Karlsson kan beskyllas för att sakna politisk kompass medan Kjörling kan kritiseras för att inte uppmärksamma det som hamnar utanför den starkt färgade ljuskäglan.

 

 

 

 

 

 

Advertisements

Bristande MR – lönsam business

Bakom ett skrivbordet i centrala Stockholm sitter en kostymklädd man och säljer information om kränkningar av mänskliga rättigheter. Köpare är framför allt AP-fonder med etiska riktlinjer. Lågmält berättar han, som vill vara anonym, om sin verksamhet. Ingen information sprids vidare. Ensamrätten gör att värdet på uppgifterna upprätthålls.

Det finns staber av konsulter runt om i världen, inte bara i Stockholm, som försörjer sig på de mänskliga rättigheterna. En kategori är de som tar fram underlag till etiska fonder. En annan är konsulter som anlitas av företag för att följa upp etiska uppförandekoder. I New Delhi mötte jag för en tid sedan Swati Sharma, Lindex etiska chef för produktionen i Indien. Lindex har gått med i organisationen Business Social Compliance Initiative (BSCI) och är därmed skyldigt att följa BSCI:s etiska kod när de anlitar leverantörer som syr deras kläder. Men det är inte Swati Sharma som kontrollerar att koden efterlevs. För den uppgiften anlitar hon olika etiska konsultbyråer. Bara i New Delhi har ett 20-tal globala konsultbolag etablerats – alla lever de på att följa upp olika etiska koder eller att kontrollera rättvisemärkning.

När jag frågade Swati Sharma om hon var nöjd med de etiska konsulterna svarade hon lakoniskt:

”Konsulterna vill inte komma med för många anmärkningar. Då tror de att vi inte kommer anlita dem igen. Men de har nästan alltid någon anmärkning. Då kan de nämligen ta betalt för en uppföljande inspektion. Konsulterna vet hur de ska tjäna pengar.”

Den slutsatsen bekräftas också i den uppmärksammade antologin ”The Business of Human Rights” (2011). I ett av bidragen konstaterar den ena av bokens redaktörer, Aurora Voiculescu, att den framväxande ”MR-branschen” är nära sammankopplad med företagens frivilliga åtaganden för att förbättra arbetsvillkoren. När företag antar uppförandekoder uppstår ett behov av konsulter som kan kontrollera alla leverantörer. När enskilda människor börjar handla rättvisemärkt växer behovet av konsulter som kan granska att producenterna uppfyller fair trade-kriterierna.

I ett annat bidrag i antologin skriver forskaren Fiona Harris om kopplingen mellan företagens etiska arbete och deras försök att bygga varumärken. Hon slår fast att en etisk profil är en ”nyckelfaktor” för att skapa en positiv ”image”. Tvetydigheten i företagens motiv blir uppenbar. Å ena sidan en ambition att höja den moraliska ribban. Å andra sidan målet att skapa en positiv laddning kring företagets varumärke.

En yttersta konsekvens är en privatisering av lagstiftningen. Istället för att demokratiskt beslutade lagar utgör grundvalen för hur det globala arbetslivet ska se ut blir företagens egna åtaganden avgörande. Och kontrollen utövas inte av statliga myndigheter utan av betalda konsulter som är beroende av fortsatta beställningar. Robert Reich, amerikansk arbetsmarknadsminister under Bill Clinton, har till och med beskrivit företagens självpåtagna försök att ta socialt ansvar som ett ”hot” mot demokratin. Redan 2007 kom hans bok ”Supercapitalism” där han förklarar att diskussionen om huruvida multinationella företag är onda eller goda missar själva poängen. Vad vi bör göra istället, skriver han, är att kräva att de valda politikerna stiftar bättre lagar.

I den nyutkomna boken ”What Money Can’t Buy” (2012) beskriver filosofen Michael Sandel förskjutningen från ”marknadsekonomi” till ”marknadssamhälle” där allt fler tjänster blivit varor som kan köpas och säljas. Sandel ser två faror med utvecklingen. För det första blir orättvisorna i samhället större eftersom de rika kan köpa upp allt fler fördelar. För det andra riskerar objekten att degraderas när de blir utsatta för handel, de blir helt enkelt inte längre lika mycket värda.

Ytterligare en faktor är den stenhårda konkurrensen mellan de etiska konsultbolagen. Swati Sharmas vittnesmål visar att även innehållet i bedömningarna kan påverkas av den kommersiella hanteringen. Samtidigt är statlig inspektion knappast någon garanti för opartiskhet. I många länder är den statliga kontrollen korrupt. Jag har själv bevittnat kinesiska företagare som stuckit en whiskyflaska i handen på arbetsmiljöinspektörer i syfte att mildra kritik. Men skillnaden är, som Sandel påpekar, att vi kan ställa politiska krav på offentlig verksamhet, men att det är poänglöst att anklaga den privata handeln för att vara kommersiell.

Uppslutningen kring de mänskliga rättigheterna tillhör utan tvekan ett av de stora framstegen i mänsklighetens historia. Men vad ingen förutsåg var att hanteringen av de mänskliga rättigheterna skulle förvandlas till lukrativ handelsvara. Ytterst hotas de mänskliga rättigheterna att degraderas. Inte så mycket konventionerna i sig som ”businessen” kring de mänskliga rättigheternas efterlevnad.

Från mottagare till givare

Jumbojeten från Nairobi till Peking är fullbokad. Ombord finns bönder fråm flera afrikanska länder som ska få utbildning i Kina. Målet är att ta del av kinesiska erfarenheter av hur produktiviteten i jordbruket kan öka.

Om tre månader ska afrikanerna vara tillbaka med nya kunskaper. De har blivit utvalda att gå en kurs, men ingen har betalat något själv. Den kinesiska staten står för notan. Satsningen är en del av det kinesiska biståndet. Projektet har pågått under flera år men ribban har höjts. Nu är ambitionen att 5 000 afrikanska jordbrukare ska utbildas årligen i Kina.

Det växande kinesiska biståndet i Afrika har rönt stor intresse i omvärlden. Men vad färre har uppmärksammat är att Kina bara är ett av flera nya givarländer som får allt större betydelse. Den indiska regeringen har nyligen bildat en myndighet för att stärka biståndet till Afghanistan och Afrika. Biståndsbudgeten har ökat i takt med landets ekonomiska tillväxt. I Brasilien har de framgångsrika inhemska programmen ”Stöd familjen” och ”Noll hunger” bidragit till att halvera antalet människor som lever på mindre än en amerikansk dollar per dag. Nu har programmen omvandlats till en biståndsidé och Brasilien stödjer utvecklingsländer med att genomföra sociala reformer.

Vad vi bevittnar är två motstridiga processer. Å ena sidan går den rika världens länder går allt längre i samordningen av biståndet. Ramen för synkroniseringen är framför allt OECD, en organisation vars bas består av länder i Europa och Nordamerika. Endast två östasiatiska länder har släppts in, Japan och Sydkorea. Från Sydamerika finns bara en medlem, Chile. Å andra sidan ökar antalet länder utanför OECD som bedriver bistånd på egen hand parallellt med den tilltagande koordineringen.

I den nyutkomna boken From recipients to donors (Zed, 2012) beskriver och analyserar den brittiska forskaren Emma Mawdsley det globala biståndets förändrade landskap. En grundtes är att Kinas, Indiens, Brasiliens och andra staters inträde på den biståndspolitiska arenan utmanar ett system som länge dominerats av västvärlden. Mawdsley tecknar välgrundade och nyanserade porträtt av de nya biståndsgivarna, av deras biståndssatsningar och bevekelsegrunder. Men hennes huvudfråga är vad de nya aktörerna betyder för det globala biståndet och möjligheten att effektivt minska fattigdomen.

Mawdsley hävdar att de nya biståndsgivarna inte kommer att släppas in i OECD:s samordning, framför allt är dörren stängd för Kina. Istället skissar Mawdsley på två andra möjliga framtidsperspektiv. Ett är att flera av de nya biståndsgivarna själva börjar koordinera sitt bistånd. Det skulle skapa en parallell global givarstruktur. Det andra är att givarna fortsätter att agera var och en för sig, men utifrån normer och värderingar som delvis skiljer sig från OECD:s biståndsagenda. I båda fallen är konsekvensen densamma: västvärldens biståndshegemoni utmanas.

Många i västvärlden ser med skeptiska ögon på de nya biståndsgivarna. När det gäller Kina handlar oron om att landet inte ser mänskliga rättigheter och demokrati som centrala mål för biståndet. En annan mer generell kritik är att länderna inte upprätthåller en tydlig rågång mellan bistånd och kommersiella intressen. Biståndet, påstås det, används ofta för att gynna det egna landets företag.

Men det är inte alltid som mottagarna uppfattar det på samma sätt. I Afrika karakteriseras både det kinesiska och det indiska biståndet av konkreta och avgränsade projekt, som byggnation av fältsjukhus eller stöd till jordbruksutbildning. Sådana satsningar har sina problem, men har ibland varit populära. Mawdsley citerar den kenyanska diplomaten Ole Sunkuli vars omdömen blev offentliggjorda genom Wikileaks: ”Afrika har utvecklats positivt tack vare Kinas praktiska och billaterala inriktning.” Vad Sunkuli oroar sig för är istället att västvärlden ska tvinga Kina att ändra inriktning på biståndet.

Mawdsley förfaller själv aldrig till en förenklad kritik av de nya biståndsgivarna, även om hon är medveten om det finns faror. Hon förmår bibehålla kylan i analysen och slutsatsen är snarast att biståndet är på väg att förändras – men vi vet inte i vilken riktning.

För Mawdsley är det nya biståndspolitiska landskapet en direkt följd av en maktpolitisk ordning som håller på att växa fram inom betydligt fler områden än biståndet. Framför allt är Kina, Indien och Brasilien aktörer med allt större tyngd, men också rika stater runt Persiska viken.

Det som ibland sticker i ögonen i västvärlden är att länder, som fortfarande har många fattiga, själva ska börja engagera sig i bistånd utanför det egna landet. Men varför inte? Mawdsley konstaterar att inte minst Brasiliens goda erfarenheter av egen fattigdomsbekämpning har kommit till nytta i andra länder.

Idéer om vem som ska vara givare och vem som ska vara mottagare utmanar samtidigt starka stereotyper. I några fall är det uppenbart att några av de nya givarna med avsikt försökt ställa sådana föreställningar på ända. Mawdsley har flera exempel. Ett är Venezuelas erbjudande om att sälja villaolja till fattiga hushåll i USA eller Sri Lankas bistånd till de nödlidande i New Orleans efter stormen Katrina. En sak står klar. Världen kommer att få se mer av bistånd från syd till nord.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det farliga prekariatet

 

I matsalen på SKF:s fabrik i den indiska staden Pune står två dukade långbord. Vid det ena dignar det av rätter. Vid det andra serveras endast grönsaker. Orsaken är att de ätande arbetarna tillhör olika kategorier. Den fina maten är avsedd för de fast anställda. De enklare rätterna ska serveras till bemanningsanställda. Men det är inte bara maten som skiljer. Den fasta personalen tjänar nästan tio gånger mer än den inhyrda arbetskraften. Ändå får de inhyrda själva betala för sina arbetskläder och skyddsutrustning.

Anställda med tidbegränsade kontrakt är inget nytt fenomen. Men under det senaste årtiondet har fenomenet eskalerat. Inom servicenäringar har det länge varit vanligt med osäkra anställningar. Nu sker en lavinartad ökning också inom industrin. På fabrikerna i Asien och Latinamerika är det nästan regel att över hälften av arbetskraften har tillfälliga jobb.

Ett begrepp som refererar till dem med otrygga jobb är prekariat. Det är besläktat med det svenska ordet prekär, det vill säga att befinna sig i en besvärlig situation. Den stora teoretikern inom området är Guy Standings, brittisk ekonom och författare till boken The Precariat – The new dangerous class (2011). Standings beskriver i detalj ett globalt prekariat som saknar trygghet och yrkesidentitet och vars villkor präglas av utsatthet och konstant oro. Enligt Standings utgör det globala prekariatet redan en fjärdedel av världens arbetskraft. En av hans huvudpoänger är att prekariatet är farligt. Frustrationen kan explodera i motsättningar och blint hat. Standings fruktar att många av prekariatets offer kommer att dras till politisk populism och i värsta fall nyfascism.

Standings undersöker olika definitioner av uttrycket prekariat. Själv betonar han att det är en grupp under vardande. Han menar att begreppet både beskriver en avgränsad grupp och en process. Han påpekar vidare att det inte bara handlar om otrygga anställningar utan också om personer som inte ens har en anställning. Exempelvis de som mot sin vilja tvingas att bli egenföretagare.

Standings kopplar samman framväxten av prekariatet med globaliseringens nuvarande skepnad, där företagen byter ägare i allt snabbare takt och där anställda i olika länder spelas ut mot varandra. Allt fler jobb har blivit tillfälliga och människor tvingas att byta arbete allt oftare. I de rika OECD-länderna byter en tredjedel av arbetskraften arbete varje år. I utvecklingsländerna är omsättningen av arbetstagare ännu snabbare. Orsaken är en kombination av att arbetstagare endast erbjuds korttidskontrakt och att tempot och ohälsosamma arbetsvillkor sliter ut de anställda.

Även själva produktionen är organiserad i långa och snabbt ombytliga kedjor. I staden Shenzhen i södra Kina har det taiwanesiska företaget Foxconn sin bas. Foxconn är världens största underleverantör. I ett område kallat Foxconn City arbetar 900 000 arbetare vid 15 fabriker uppdelade efter olika beställare som Apple, Dell, Nintendo, Sony etc. Omsättningen av arbetare är svindlande och kräver en ständig ström av ny arbetskraft som importeras från den kinesiska landsbygden.

Även på svenska finns aktuella böcker som tar upp prekariatet, framför allt  Ivor Southwoods Prekariet 2.0 (2011) och Rebecka Bohlins De osynliga (2012). Southwood utgår från sina egna erfarenheter av tillfällighetsjobb, vikariat och bemanningsjobb, men berättar också om de senaste sociologiska forskningsrönen. En av hans poänger är prekariatets ständiga tidspress. Tillhör man de tillfälliga arbetarna ska man ständigt vara beredd att hoppa in och jobba, vilka tider som helst och var som helst. Mobiltelefonen ska alltid vara på. På ett sätt är det hela en paradox. En vanlig uppfattning är att de med tillfälliga jobb och perioder av arbetslöshet har mycket fritid. I själva verket är det precis tvärtom: de ska ständigt vara tillgängliga.

Bohlin skriver i sin bok att prekariatet vuxit fram därför att arbetsgivare tror att ”hungriga vargar jagar bäst”, det vill säga att sociala klyftor driver fram en effektiv produktion. Tankegången är förstås cynisk. Det mänskliga välbefinnandet kommer i andra hand och tillverkningen i första. Men det går också att ifrågasätta om resonemanget är sant. Bohlin berättar om prekariatets sociala isolering, trötthet och den klaustrofobiska känslan av att befinna sig i en återvändsgränd utan möjlighet att förbättra sina villkor. Vem tror att det främjar en effektiv produktion?

I utvecklingsdebatten finns en återkommande förhoppning om att fattiga länder ska följa i de rika ländernas fotspår. Att de ska utvecklas ekonomiskt, demokratiseras, bygga välfärd – och att en bas ska vara en stor grupp av anställda. Standings analys visar att världen på en väsentlig punkt rör sig i en annan riktning. De fasta anställningarna minskar i den rika världen och i fattiga länder är de fasta jobben försvinnande få och ser ut att förbli en marginell företeelse.

Kanske kommer historiker i efterhand att skildra andra halvan av 1900-talet och början av 2000-talet som en parentes i mänsklighetens historia, då det var vanligt med fasta anställningar. Medan perioden både före och efter kommer att karakteriseras som tider med osäkra och otrygga anställningar. Det låter kanske dystert, men en gemensam nämnare för böckerna om prekariatet är att de andas pessimism. Av de nämnda författarna är det dessutom bara Rebecka Bohlin som pekar på en möjlig väg framåt. Recepten är klassiska: lagstiftning, facklig organisering och kollektivavtal.

Mats Wingborg

 

 

 

 

Drömmen om en spis

Sheiva sjunger ”Ore Saleka, Ore Maleka” medan blicken är fäst på de gulfärgade bomullsbyxor som i rasande fart passerar genom den högteknologiska symaskin som utan vidare klarar 6 000 stygn i minuten. Hon nynnar ofta på samma hitlåt, Azam Khans berömda dänga som gjorde banglapopen populär långt utanför Bangladeshs gränser. Sheiva har bott en tid i sin hemby men är nu tillbaka i huvudstaden Dahka. Tio timmar om dagen syr hon märkeskläder som går på export. För att det ska bli några pengar över är det nödvändigt att arbeta övertid. När jag intervjuar henne klagar hon över värken i axlarna. Men sedan säger hon, med stolthet i rösten, att hon är en av få i släkten som har en fast månadslön.

Mitt möte med Sheiva dyker upp i minnet när jag läser Swedwatchs nya studie A Lost Revolution? (2012) om de arbetande kvinnorna i Bangladeshs klädfabriker. Det bakomliggande temat är historien om hur människors villkor förändrats till följd av en snabb industrialisering. För bara några decennier sedan arbetade nästan alla kvinnor inom det småskaliga familjejordbruket. Men under 1980-talet växte klädindustrin fram i raketfart. Särskilt i industrizonerna runt huvudstaden Dahka. I dag är klädindustrin ryggraden i Bangladesh ekonomi. Kläder och textilier står för 80 procent av exporten. Branschen sysselsätter 3,5 miljoner anställda, varav fyra av fem är kvinnor.

Styrkan med Swedwatchs rapport är att den kommer de arbetande kvinnorna nära. En av dem är 20-åriga Fatema. Hon bor i ett trångt rum tillsammans med mannen och dottern. De sover alla i samma säng. Fatema lämnar bostaden klockan sju på morgonen och vandrar till fots den långa vägen till klädfabriken. För det mesta är hon inte tillbaka förrän klockan nio på kvällen. Hon har njurproblem och ofta feber, men inte tid att besöka en läkare. När hon har menstruation tar hon med sig gamla utslitna klädesplagg för att använda som ombyte. Hon har inte råd att köpa mensskydd.

Fatemas historia är representativ för de kvinnor som intervjuas i Swedwatchs rapport. Men på en punkt har hon det bättre än många andra. Fatemas mamma tar hand om dottern under dagarna när föräldrarna arbetar. Hälften av de intervjuade kvinnorna har inte den möjligheten utan tvingas att lämna barnen hos släktingar på landsbygden. En av kvinnorna berättar att hon bara träffar sina barn en gång om året. En av kvinnorna säger: ”Min kropp är här i staden. För att klara det hårda jobbet på klädfabriken. Men min gråtande själ är kvar i byn. Hos mina barn.”

Swedwatch konstaterar i sin analys att de globala modeföretagen spelar en motsägelsefull roll i Bangladesh. Å ena sidan har företagen bidragit till miljontals anställningar. Å andra sidan fastnar arbetarna i djup fattigdom utan möjligheter att förbättra sina livsvillkor.

Orsaken till att jobben blivit en fattigdomsfälla är de anställdas extremt låga inkomster. De statligt fastslagna minimilönerna har stått stilla i två år och motsvarar för närvarande 240 kronor i månaden. Löneläget har lett till att klädföretag som Levi’s, Nike och H&M skär guld med täljkniv. Ingen annanstans i världen är en klädarbetare lika billig. H&M har utnyttjat läget maximalt och har lagt ut växande beställningar på leverantörerna i Bangladesh. Fattiga bangladeshiska kvinnor betalar ett högt pris för att svenska konsumenter ska kunna köpa lågpriskläder.

Nivån på minimilönerna bestäms av den officiella lönekommittén. I den ingår företrädare för regeringen och branschorganisationerna. Där råder en kompakt enighet om att höjda löner vore negativt. Regeringen påstår att det skulle leda till att Bangladesh skulle förlora beställningar av kläder till förmån för Kina. Arbetsgivarna menar att vinsterna redan nu är för låga. På gatorna fortsätter fackföreningarna att skrika ut sin vrede. I mitten av maj använde polisen gummikulor för att skingra tusentals upprörda arbetare i industriområdet Ashulia. Men fackets makt är begränsad, man tillåts inte ens att förhandla om bättre villkor.

Analysen av klädarbetarnas villkor i Bangladesh kan lyftas till en högre nivå. I Gender and Social Protection in the Developing World (Zed Books, 2012) analyserar forskarna Rebecca Holmes och Nicola Jones könsaspekter på fattigdomsbekämpning. Författarna konstaterar att 70 procent av världens fattiga utgörs av kvinnor. Men deras stora poäng är undersökningarna av människors sociala skyddsnät. På punkt efter punkt visar de att kvinnors situation är betydligt mer sårbar än männens. De har lägre inkomster, ofta tillfälliga anställningar och de har en underordnad ställning i släkten och hushållet. Holmes och Jones resonemang utmynnar i en hårdförd anklagelse. De hävdar att de beslutsfattare, experter och biståndsarbetare som utformar de sociala skyddsnäten är ”könsblinda”. De skapar inte system som stärker kvinnornas ställning.

På ett sätt kan Holmes och Jones kritik verka överraskande. Målet om ökad jämställdhet är genomtröskat i det globala biståndet. I Sverige har riksdagen beslutat att jämställdheten ska ”genomsyra” alla insatser. Men Holmes och Jones har en förklaring till vad som skett. De konstaterar att det förstås är bra att jämställdhetsaspekten ska finnas med överallt. Men just det innebär också en risk. Det som ska finnas med överallt kan lätt glömmas bort. Det som anses alltför självklart sätts inte längre under lupp.

Holmes och Jones för fram flera konkreta förslag. De pekar på en rad ”goda reformer” som trots allt genomförts på olika håll i världen, som det nationella programmet i Indien för att garantera kvinnor på landsbygden vissa betalda uppdrag.

Även Swedwatchs rapport slutar i konkreta krav. De bygger på vad de intervjuade kvinnorna själva drömmer om. De viktigaste är att minimilönerna i Bangladesh måste höjas. På den punkten har svenska H&M ett särskilt ansvar. Vad anser H&M om lönenivån? Vore det inte på plats att höja rösten mot leverantörerna? Men kraven handlar också om skolgång för barnen, en egen bostad byggd av tegel, en spis och en säng. Mer konkret kan det inte bli.

Mats Wingborg

Kvar på en skola i Akodiya

På en skola i den avlägsna byn Akodiya i den indiska delstaten Rajasthan hänger ett dammigt porträtt på det svenska kungaparet. På huvudet har Carl den XIV Gustav en röd turban. Rektorn, som jobbade som lärare vid skolan redan 1993, kan berätta om vad som hände:

”Plötsligt öppnande sig himlen och flera helkopter landade på fälten. Den svenska kungen och drottningen, en massa myndighetsfolk och indiska säkerhetsvakter strömmade ut. En timme senare lyfte helikoptrarna och alla försvann igen. Sedan dess har vi inte sett till några höga tjänstemän. Den här byn är isolerad och besöket lever kvar som en legend.”

Det svenska kungabesöket är i själva verket en skärva av en bortglömd svensk biståndshistoria. I början av 1990-talet inledde Sida ett utvecklingsprojekt i samarbete med den lokala indiska organisationen Lok Jumbish. Målet var att rusta upp de offentliga skolorna, utbilda lärare, övertyga föräldrar om att det var bra att deras barn gick i skolan och erbjuda utbildning till vuxna kvinnor som inte kunde läsa och skriva. Arkitekten bakom projektet var den indiska pedagogen Anil Bordia med kontor i delstatens huvudstad Jaipur. Han utvecklade bland annat idén den minimala nivån av kunskaper som alla elever skulle ha rätt till (där hindi, matematik och naturkunskap dominerade). Han initierade de så kallade skolkartorna som sattes upp vid vattenpumparna i byarna. Där var varje hus markerat med en fyrkant och i den fanns ringar för alla barn i hushållet. När barnen kunde läsa och skriva fylldes ringarna i, med blått för pojkar och rött för flickor.

Samarbete med Lok Jumbish utvecklades snabbt till en av de största succéerna någonsin i svensk biståndshistoria. I de områdena där projektet bedrevs bodde omkring 10 miljoner människor. När projektet startade gick 20 procent av barnen i skolan. Efter bara några år hade andelen ökat till 80 procent. Parallellt med det skedde en massiv alfabetisering av vuxna kvinnor. Utöver att lära sig att läsa valde många av kvinnorna att också lära sig karate och att köra motoriserad riksha.

Mycket snart kom projektet i Rajasthan att beskrivas som ”flaggskeppet” i svenskt bistånd. Det var ett uttryck jag hörde både på Sida och från Pierre Schori. När det svenska kungaparet reste till Indien var det självklart att de skulle få besöka en av framgångsbyarna.

Den som i svepande formuleringar kritiserar utvecklingsbistånd borde leta fram de gamla utvärderingarna. De utgör ett bevis för att bra bistånd kan göra enorm nytta. En av orsakerna till framgången var att idéerna kom från mottagarna själva. De var måna om att rusta upp skolsystemet, därför var de också med och finansierade projektet.

Slutet för det svenska stödet kom 1998. Det hindunationalistiska partiet BJP hade vunnit valet i Indien och i maj det året genomförde landet nya kärnvapentester. Reaktionen i omvärlden blev stark och den dåvarande svenska regeringen beslöt att avbryta allt bistånd. Vid den tidpunkten hade Sida totalt sett betalat ut 121 miljoner kronor till projektet. En exakt lika stor summa hade de indiska myndigheterna stått för. Sverige beslutade att betala ut en sista engångssumma på 40 miljoner kronor. Sedan var det slut. På Anil Bordias kontor var stämningen dyster. Flera av de ledande pedagogerna i delstaten fick sägas upp.

En av de då unga statliga tjänstemän i Rajasthan som inspirerades och formades av Lok Jumbish arbete var Anirudh Krishna. Redan under slutet av 1990-talet publicerade han sin första rapport om byutveckling åt Världsbanken. En av hans tidiga idéer var att det sociala kapitalet, det vill säga de inbäddade normer som karakteriserar ett samhälle, är avgörande för utvecklingen. Saknas tillit mellan människor och mellan människor och institutioner riskerar fattigdomen att permanentas.

Krishna har fortsatt sina studier och i boken One illness away. Why people become poor and how the escape povertry (2010) är han en sak på spåren som väckt enorm uppmärksamhet i globala biståndskretsar. Krishna konstaterar att debatten om utveckling framför allt handlat om hur människor lyfts ur fattigdom. Men strömmarna sker i olika riktning. Samtidigt som människor kravlar sig upp ur fattigdom är det andra som faller tillbaka. Orsakerna till att människor sjunker ner i fattigdom är, enligt Krishna, gravt försummat inom forskningen.

För att söka svaret på frågan har Krishna under tio års tid studerat 35 000 hushåll i fem länder; Indien, Kenya, Uganda, Peru och den amerikanska delstaten North Carolina. Grundidén har varit att analysera de långsiktiga förloppen i familjerna liv och vad som bidrar till att en del lyfts ur fattigdom medan andra blir fattigare. I sin bok presenterar han de centrala slutsatserna, en är att förändringarna sker i flera små etapper.

Men i det komplex av förändringar som präglar bybor som rasar ner i fattigdom existerar ett återkommande mönster: sjukdom och ohälsa.  När någon i ett hushåll blir sjuk ökar utgifterna för sjukvård. Krishna skriver att många familjer blir tvungna att skuldsätta sig för att betala läkemedel, sjukhusvistelser och transporter till och från vårdinstitutioner. Samtidigt leder sjukdom till att hushållens inkomster minskar. På landsbygden är ofta hela familjen involverad i jordbruket, kan någon inte längre delta i arbetet och de andra måste lägga tid för att hjälpa den sjuke blir de ekonomiska följderna för sårbara hushåll katastrofal.

När det gäller bybor som lyckas lyfta sig ur fattigdom är ett annat mönster återkommande;

att de lyckas kombinera jordbruk med inkomster från annan verksamhet, ofta inom den informella ekonomin.

I SvD (19/3 2012) diskuterar professorn i statskunskap Li Bennich-Björkman vad vi kan lära av Krishna. Hennes slutsats är att en offentligt finansierad sjukvård har enorm betydelse för att minska fattigdomen. Motsatsen är en privat sjukvård där kvaliteten på vården avgörs av hur mycket patienten kan betala. Men Li Bennich-Björkman drar ytterligare en slutsats: För att åstadkomma en offentlig vård av hög kvalitet krävs i sin tur ”en effektiv skatteindrivning genom en icke-korrupt statsapparat”.

 

Mats Wingborg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Berätta om ni spelar golf med generalerna

På golfbanan strax utanför den burmesiska staden Myitkyina svingar en av cheferna för Läkare Utan Gränser sin klubba. Han är egentligen måttligt intresserad av golf. Men vill få kontakt med en av de golfspelande generalerna. Målet är att få tillstånd att öppna en hälsoklinik. Det unika är inte att detta har inträffat. Utan att det redovisas öppet.

Den biståndsdebatt som gjort mig mest besviken drog igång för fem år sedan. Den hade kunna leda till en ökad självkritik och öppenhet. Men så blev aldrig fallet.

2007 presenterade Riksrevisionsverket en kritisk rapport om det svenska folkrörelsebiståndet. I radio sammanfattade utredaren Staffan Ivarsson slutsatserna med kommentaren att de var ”häpnadsväckande och väldigt deprimerande”.

Reaktionerna från de svenska folkrörelserna var skiftande. Några tyckte att kritiken var överdriven, andra ansåg att rutinerna borde skärpas, ytterligare andra ville diskutera biståndets inneboende svårigheter.

Men plötsligt föll diskussionen platt till marken. Det visade sig att utredaren Staffan Ivarsson hade varit anställd på moderaternas riksdagskansli och arbetat för Bildtregeringen under 1990-talet. På flera av folkrörelsernas kanslier drog man slutsatsen att kritiken var en del av en kampanj dirigerad av biståndsministern Gunilla Carlsson.

Jag är övertygad om att det inte var så enkelt. Det saknades belägg för att biståndsministern hade haft några fingrar i syltburken. Riksrevisionsverkets ledning försvarade också rapporten och hävdade att den var korrekt utförd. Men verket hamnade ändå lite snett i sin försvarsnit. Det handlade inte om korrekthet utan om förtroende. Bara misstanken om politiska motiv underminerade rapporten. Vi känner igen problemet från annat håll. SvT låter inte längre Karin Hübinette leda politiska utfrågningar, inte får att hon är dålig, tvärtom, men på grund av att hennes syster blivit arbetsmarknadsminister. Därigenom kan misstankar uppstå om politiska hänsyn – det minskar förtroendet oavsett om misstankarna är sanna eller inte.

Att bedriva bistånd är alltid att ge sig ut i svårhanterlig terräng, inte sällan med en grovkornig karta. Sådan är verkligheten. Därför behövs granskningar och mer transparens.

På en punkt har emellertid folkrörelserna en särskild svårighet. För att bedriva bistånd samlar de in pengar. För att lyckas med insamlingarna gäller det att ha gott rykte. Eller som det heter numera, ett starkt varumärke. Ett starkt varumärke får man genom att visa på framgångar och effektivitet. Att offentliggöra tillkortakommanden försvagar varumärket. Ännu mer förödande är att berätta om korruption.

Flera folkrörelser vårdar i dag sitt varumärke så hårt att debattsugna lokala aktivister snarast blir ett problem. Hellre har man stenkoll på alla utspel och sköter insamlingarna centralt. Kvar blir något som mer liknar företag än folkrörelser. Ett huvudnummer blir att beskriva det egna biståndet  med hjälp av palettens ljusast färger.

Jag har nyligen plöjt igenom en rejäl hög med böcker och skrifter från diverse organisationer där deras olika biståndsprojekt presenteras. Det var ett rejält sömnpiller. Allt fungerar så bra. Alla gör så fantastiska insatser.

Nu tänker jag inte bli cynisk. Många projekt är verkligen lovvärda. Men det jag saknar är problematiseringarna.

Men i högen av böcker hittade jag också ett briljant undantag, nämligen antologin Humanitarian Negotiations Revealed, utgiven av Läkare Utan Gränser 2011.

Det högintressanta med boken är att Läkare Utan Gränser berättar öppet om de svåra avvägningar som blir särskilt påtagliga när humanitärt bistånd bedrivs i konfliktländer. I Sri Lanka bedrev Läkare Utan Gränser bistånd i tamilska områden som kontrollerades av de tamilska tigrarna. Regeringen i landet anklagade organisationen för att samarbeta med de tamilska tigrarna. För att fortsätta bedriva arbetet  var det nödvändigt att förhandla med regeringen. Läkare Utan Gränser valde att inte föra fram någon offentlig kritik mot regeringen för att kunna fortsätta med stödet. Men till sist fick alla utländska biståndsorganisationer order om att lämna områdena. Strax efter kom regeringens slutoffensiv. Med kanoner och bomplan inköpta från Kina massakrerades  de tamilska tigrarna. Frågan som kvarstår är om Läkare Utan Gränser agerade på rätt sätt – var det rimligt att avstå från kritik i hopp om att få göra fortsatta insatser?

I Burma har Läkare Utan Gränser bedrivit humanitärt bistånd inne i landet. Kritiker hävdar att det betyder att man samarbetar med en diktatorisk regim. Försvarare hävdar att vissa av organisationerna i landet har en viss autonomi. Fiona Terry, som skrivit avsnittet om Burma i antologin, att båda sidor står för ”halvsanningar”. Hon menar att både påståendena hade visst fog för sig, men inte helt och hållet.

Fiona Terry berättar om ryktet att Läkare Utan Gränsers ledare spelar ”golf med generalerna”. Jo, svarar hon, precis som med många rykten är det delvis sant. Golfspelet ska ha skett. Ett resultat blev att Läkare Utan Gränser kunde öppna en hälsoklinik i gruvområdet i provinsen Kachin. Men, skriver Fiona Terry, det handlade inte om något samarbete eller ens om någon återkommande kontakt med militären. Uttrycket ”spela golf med” har dock blivit liktydigt med kollaborera.

Det som imponerar med Läkare Utan Gränsers bok är den öppna tonen. Ständigt funderar man på om organisationen har handlat rätt. Läkare Utan Gränsers bok borde vara en förebild även för andra folkrörelser. Slutsatsen kan formuleras i en uppmaning till de som styr folkrörelsebiståndet: Låt inte PR-folket skydda varumärket in absurdum. Berätta öppet om problem och svåra avvägningar. Och om vilka ni spelar golf med.